Den 31 augusti släpps En alien som lärare av Mi Zandelin. En kapitelbok (9-12 år) som är fylld med fantastik, humor och värme. Boken handlar om Jörn, en mobbad tioåring som är rädd för det mesta i livet, men som efter ett omvälvande äventyr på en annan planet hittar sig själv och sin inre styrka. I dagens gästinlägg berättar Mi om historiens kanske viktigaste karaktär, den skumma läraren Gibbe …
När jag vänder blicken inåt, innanför mina ögonglober och försöker bli klok på vem som faktiskt bor därinne, möter jag ett virrvarr av personligheter. De är så många och ständigt i rörelse att jag tappar räkningen när jag försöker räkna dem. Vi snackar hundratals. Kanske över tusen. Framför mig böljar ett fullpackat publikhav som trängs och armbågas med varandra medan jag själv sitter och dinglar med benen på scenen, osäker på vem jag ska lyssna på. Alla har åsikter. Alla vet bäst. En tycker jag är på tok för trög för att vistas ute bland folk. En annan tycker jag borde åtgärda detta genom att läsa fler universitetskurser. En tredje menar att det bästa vore att stanna hemma och lusläsa Wikipedia och plöja igenom högar av debattartiklar. Då slipper jag bli ertappad som korkad av en massa skärpta universitetsstudenter, samtidigt som jag gör något konkret åt saken.
Så kan det ofta låta i min stressade lilla hjärna. Tills en större gestalt skrider ut från kulisserna och uppenbarar sig i all sin prakt. En vis gammal gumma eller gubbe med odefinierbart kön. En skimrande lugn filbunke av nästan religös härkomst. Hen hovrar som en vingalös ängel bakom mig och placerar händerna på mina spända axlar. ”Chilla”, säger hen med djup, bekymmerslös röst. ”Det är lugnt. Du behöver varken göra bu eller bä. Du behöver inte vara bildad för att gå omkring på gatorna med högt huvud. Det är inte därför du är här.”
Det är denna sköna figur som jag låtit gestalta Gibbe – den excentriska, utomjordiska läraren i En alien som lärare. Gibbe är en orädd och lekfull figur. Han har varken tid för att oroa sig eller skämmas. Han vet vad som är viktigt i livet. Och det handlar inte om att vara duktig, smart eller snygg.
”Vem har sagt att man måste vara asgrym på grejer? Va? Vad är det för en träskalle som har sagt det? Det är ju hur gött som helst att bara gå omkring och vara skitkass på saker.” Gibbe sköt iväg lite öronvax och tittade upp mot rymden. ”Ska jag berätta universums fränaste hemlighet, Jörn? Det enda du egentligen behöver vara duktig på är att andas, och det sköter ändå kroppen av sig själv. Så gå du runt och njut av att vara urdålig på saker. Det är den skönaste känslan i hela kosmos! Bättre än att dricka när man är jättetörstig, bättre än att kissa när man är jättenödig!”
Jag tänker att vi alla har en Gibbe inom oss. Kanske inte lika kufisk och klumpig, men vi har definitivt en ödmjuk, klok och förstående röst bakom kulisserna som finns där redo att guida oss. Problemet är att lyckas urskilja rösten från allt hysteriskt tjattrande i publiken. Men det går, om vi ber de högljudda åskådarna att slå sig ned i varsin saccosäck och softa ett slag, om vi får dem att fatta att allt är okej, att livet inte är så hotfullt som de fått för sig, att en helt ny, fullständigt magisk värld öppnar upp sig om de sitter kvar i sina sittpuffar och istället låter gubbgumman/Gibbe styra rymdskeppet i hamn.